Ida Eklund är nyvigd präst och gör sitt första år i Kiviks församling. Hon är 26 år och bor i
Simrishamn med sin man som är fritidsledare i Svenska kyrkan. Man kan följa hennes liv som
ung präst på hennes blogg: www.prast-ida.blogspot.com
Döden - fruktansvärd och vacker
Sorg…
Det ordet är aldrig lätt att möta. När man som präststudent reflekterar kring sitt framtida yrke
är givetvis mötet med sorgen en av de saker man fruktar mest av allt. Sorg kan slita sönder
människor, de kan reagera irrationellt och bli svåra att nå. Men mest fruktar man kanske mötet
med sin egen skörhet och livets förgänglighet. Att se andra drabbas av det man själv räds mest
av allt. För i vår vardag undviker vi döden i vad mån vi kan. Möjligtvis möter vi den på film,
ofta då glorifierad eller så våldsamt blodig och stiliserad att den inte går att ta till sig.
Präst tillhör ett av de yrken där man möter döden på riktigt. Där man träffar de anhöriga
till riktiga personer som avlidit, inte lamt uppbyggda karaktärer ur en film som skjuts ihjäl
av diverse anledningar, utan människor som rymde ett helt liv inom sig, människor med
relationer, tankar och känslor. De var komplexa och underbara i all sin bristfällighet. När
man möter en sörjande familj får man en fantastisk inblick i ett människoliv som med största
sannolikhet inte var perfekt, men ändå rymde både gott och ont.
Det mötet, med den ”riktiga” döden och den ”riktiga” sorgen är en annan sak. Där finns
inte bara mörker och hemskhet utan jag har upptäckt, med den mycket ringa erfarenhet jag
hittills har, att arbetet med familjer i sorg också är vackert. Missförstå mig inte! Döden är
fruktansvärd och skapar smärtfulla och bestående hål hos de anhöriga, framförallt när det är
en ung människa som dött. Samtidigt kommer man i döden så otroligt nära livet. I sorgen
märker familjer vad som är viktigt, och man får ofta se prov på stor kärlek mellan släktingar
och vänner.
Döden och sorgen rymmer många paradoxer. Det är dels det mörkaste och hemskaste,
det som rymmer våra största fasor. Samtidigt kan det vara smärtsamt vackert. När man är
åskådare på en begravning över gammal människa märker man ofta detta. Alla har hjälpts åt
att skicka blommor och kyrkan är smyckad. Anhöriga och vänner klappar lite på kistan vid
avskedet, någon kysser vad de tänker är farfars kind och säger ”god natt” och ”vi ses”. Visst
rinner tårarna och man sörjer det som varit, men all den kärlek som vibrerar i luften då är
otroligt vacker. Yngre släktingar och vänner bär minnena med sig och för ett släktarv vidare.
Man märker på sådana begravningar att man inte lever förgäves.
En annan paradox är att ett dödsfall rymmer så mycket känslomässigt arbete samtidigt som
det är så mycket praktiskt att ordna. Man behöver tänka på tusen smågrejer när ett liv ska
avvecklas. Vilken kista? Vilken musik? Hur stänger man av telefonabonnemanget? Ska vi
sälja huset? Det är lätt att kasta sig in i praktikaliteter och missa möjligheten att sitta ner, prata
och bearbeta. Samtidigt ska man inte skämmas över att låta sorgen vänta, ibland går det helt
enkelt inte att sörja direkt, och då får man ta det efterhand. Men det är gott att söka stunder i
stillhet och mitt i det praktiska ta en kopp kaffe och prata lite minnen med någon närstående.
Ofta kan sorgesamtalet med prästen och begravningen bli viktiga sådana andningshål för
bearbetning och känslor.
Som kristen menar jag också att man kan prata med Gud om sina känslor, och i tider av sorg
kan det vara en stor tröst att vila i något större än sig själv. Man behöver någon att vara arg
på, någon som tröstar, någon som man kan tvivla på och brottas med. Gud kan vara både
boxningssäck och snuttefilt. Han håller för allt och gråter med oss när vi gråter.
Vad jag egentligen vill säga med denna krönika är tack. Arbetet med sorg är viktigt, ärofullt
och fint, och jag vill på förhand tacka alla dem som kommer att ge mig förtroendet att vara
med under en svår tid i livet, en tid av ibland outsäglig sorg, men också av stor skönhet.
Med en önskan om Guds frid i tider av sorg/
Ida Eklund
Please wait...